Folkare är en bygd vars namn kan spåras i varje fall till mitten av 1300-talet. ”Folk” lär syfta på en samlingsplats, ett ting, som funnits i det område som idag är Folkärna socken. ”Folkare” syftar också på en plats eller ”område med fin sand”. 

Folkares kärnbygd utgörs av det stora näset väster om sjön Bäsingen och området väster om detta näs. Det är idag främst tre socknar som räknas till Folkare; By, Folkärna och Grytnäs.  Dessa tre landskommuner tillsammans med Krylbo köping bildade Avesta kommun vid den stora kommunreformen 1967. 
Folkare ligger i sydöstra Dalarna men odlingsmiljömässigt har området nära koppling till Västmanland, Uppland och Älvlandskapet Nedre Dalälven Bäsinge by ligger centralt i Biosfärområde Älvlandskapet Nedre Dalälven som 2011 instiftades av FN-organet Unesco. I ett biosfärområde görs insatser för att: främja naturvård, bevara och utveckla biologisk och kulturell mångfald, utveckla samhället på ett långsiktigt hållbart sätt och för att utveckla forskning och utbildning. Lokal samverkan och lokala förutsättningar är grunden för arbetet.

Den ekonomiska utvecklingen i Folkare har också hört samman med malmbrytning och järnframställning. Många bönder hade i början av 1800-talet andelar i hyttor och smedjor. Skogsbruk och metallhantering har fortsatt vara viktiga i modern tid. 

Den biologiska norrlandsgränsen, Limes Norrlandicus, löper i nordostlig riktning genom södra Dalarna. 
I denna klimatologiska gränszon möts nordliga och sydliga arter. I norr finns ett relativt artfattigt naturlandskap med stora barrskogar. Söder därom ett varmare och artrikare område med mycket blandskog. Söder om gränszonen avlagrades under och efter den senaste istiden sediment som gav upphov till bördig åkermark. I Folkare fanns bördiga jordar. Obrukad mark vid Dalälven torrlades och uppodlades från slutet av 1700-talet. Nya brukningsmetoder utvecklades tidigt. Växelbruk med vallodling, järnskodda redskap och bättre djurhållning bidrog till en gynnsam utveckling.

Jordreformer ändrade odlingslandskapet
I byarna bodde bönderna tillsammans, men i egna hus och på egna gårdstun. Sedan medeltiden brukades jorden i tegskiften. Varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Resultatet blev oftast långsmala små åkertegar. Vid arvskiften och försäljningar, delades bra som dåliga tegar till små remsor. Tegsystemet krävde att jorden brukades samordnat i byn, eller till och med att man sådde och skördade tillsammans med andra. Det fanns inte utrymme att på egen hand prova andra grödor, eller nya brukningsmetoder. Förespråkarna för jordreformer menade också att ett mer individualistiskt jordägande skulle underlätta nyodling, öka skördarna och gynna folkökningen. 
Skiftesreformerna drevs igenom av staten och målet var att rationalisera jordbruket. Skiftena utfördes av utbildade lantmätare och dokumenterades noga. Den första reformen, storskiftesreformen beslutades 1749. Lantmätarna skulle se till att ägor lades samman i så stora skiften som möjligt. Ofta skiftades bara åkern, ibland också ängen, och gårdarna fick ligga kvar i byn. 
1762 uppsattes ett mål på högst fyra skiften åker och fyra skiften äng per gård. Dessa mål uppnåddes dock ytterst sällan vid ägoskiften. Genomförandet av reformen gick långsamt, och för att skynda på beslöts om Enskifte 1807 och Laga skifte 1827.
Laga skifte var en utdragen process och pågick under en hundraårsperiod fram till 1928. 
Vid sekelskiftet hade åtta av tio gårdar i Folkare minst 20 hektar odlad jord. En siffra långt bättre än länet i övrigt och även bättre än rikssnittet. Laga skifte gällde för hela landet, med undantag för övre Dalarna. Därför är det i Dalarna vanligt med sammanhållna bymiljöer. I andra delar av landet splittrades byarna och gårdarna flyttades ut i åkermarken. 

I Bäsinge fanns det elva 11 gårdar vid byns Laga skifte 1860. Tre flyttades ut. Ollas stannade kvar. 
 Egentligen flyttade fyra gårdar ut. Redan några år före Laga skifte processen hade påbörjats flyttade en gård ut från bykärnan på eget initiativ och egen bekostnad. 

 Vid sekelskiftet 1900 odlade bönderna i södra Dalarna i första hand havre, potatis och andra rotfrukter. Endast cirka fem procent av arealen användes för odling av omväxlande råg, korn och höstvete. I mindre omfattning odlades ärter och andra baljväxter. Havre var det viktigaste sädesslaget och odlades på drygt en fjärdedel av åkermarken. Drygt 40 procent av den odlade arealen brukades som slåttervall för att producera vinterfoder till de många djuren. I Folkare fanns det vid denna tid omkring 6 000 nötkreatur, 1 400 hästar och 1 500 grisar. Cirka 2 800 får och lamm, drygt 3 000 höns och nära 200 bisamhällen.