Dagens jordbruk vilar på en mycket smal genetisk bas. I det moderna jordbruket används väldigt få växtsorter som också är starkt förädlade. Sorter med snäv genetisk bas kan slås ut av växtsjukdomar och förändringar i miljön. I äldre växtsorter eller närbesläktade vilda arter finns den genetiska mångfald, den naturliga variation av gener och deras samspel, som behövs för att klara sjukdomar och förändringar i odlingsmiljö och klimat. Människa och spannmål hör ihop, de har utvecklats tillsammans under årtusenden. Det är också det kontinuerliga samspelet mellan odlingsmiljön, växtens gener och bondens medvetna urval som är grunden till det vi idag kallar kultursorter. Generationer av bönder i hela världen har på detta sätt bedrivit en långsam växtförädling i samklang med naturen. Föreningen Allkorns definition av kultursort omfattar dels ursprungliga, ”primitiva”, arter från jordbrukarsamhällets början och dels alla lantsorter utvecklade av världens bönder. Exempel på sådana ursprungliga arter är enkornsvete, emmervete och speltvete. Hit hör även vilda arter av råg, havre och korn som till en början dök upp som ”ogräs” i veteodlingar innan de domesticerades och blev kultursorter. 
En tredje kategori som Allkorn räknar in bland kultursorterna är de flesta namnsorter framtagna av svensk och nordisk växtförädling fram till ca 1970. Under 1900-talets första hälft var nämligen växtförädlingen inriktad på lokal förädling med växtförädlings stationer i hela landet. 
Under den här tiden utnyttjade växtförädlarna också lantsorter i sina korsningar. 
Några exempel på populära namnsorter av vete som lanserades på 1940-talet är Hansa, Olympia, Eroica, Virtus och Aros. Exempel på tidiga namnsorter bland de andra sädesslagen är Segerhavre, Solhavre, Svanhalskorn, Ingridkorn, Eddakorn, Stålråg och Schmidtråg.